Det är över för den här gången. Allt är bra. Ingen ilska och inga anklagelser finns kvar.

Dagen möttes som vanligt i tystnad, var och en gjorde sitt och jag märkte tydligt hur han började gå i cirklar runt mig. Gjorde sig oftare ärenden dit där jag var i huset.

Sen satt han tyst en lång stund, mitt i rummet och med huvu det i händerna.

Där så g jag min chans, jag förstod att han faktiskt kapitulerat. Jag sa att jag märkte att han ville ha en förändring. Att jag såg att han hoppades på att jag skulle komma honom till mötes och göra bra.

Men jag sa också att det inte kommer hända för om han vill att det blir bra så får han agera och det med ord.

Ilsket gick han till sovrummet och la sig och jag följde efter. Jag upprepade allt det jag sagt i fredags natt, utan att skrika denna gång. Jag poängterade att jag fortfarande förväntar mig en ursäkt och då direkt kom undanflykterna och förnekande.

Det pågick ett tag och jag visade tydligt på konsekvenserna som blivit av hans handlande i fredags. Motstånd, skylla ifrån sig, självförebråelser och fräste till slut förlåt.

Godtog naturligtvis inte utan jag talade om att jag ville ha en ursäkt på precis samma sätt som han vill ha ursäkter. Från hjärtat och med en ton som visar att man menar det.

Frågade om han var beredd att tagga ner och han suckade arg och sa, visst. Bad honom se på mig, se in i mina ögon och svara på frågan igen - Är du beredd att tagga ner nu och sluta bråka? jöll kvar hans blick och lät honom inte vika undan.

Till slut gick luften ur honom.

Han taggade ner och ursäkten kom från hjärtat. Han var uppriktigt ledsen. Tog honom i famn och la mig sen intill honom, sa att han skulle börja andas igen. Sa att allt är bra nu. Sa att det är över.

Framför mina ögon skedde förvandlingen i samma srtund som luften gick ur han. Det arga odjuret bytte skepnad till en trött, ledsen liten pojke.

Nu har flera timmar gått. Jag har fått min man tillbaka. Stormen är över, "vansinnet" är borta och kvar finns den vuxna, förnuftiga och lyssnande mannen som jag älskar.

Tack, tusen tack att det gick fort den här gången och inte var så förödande.