Det är över för den här gången. Allt är bra. Ingen ilska och inga anklagelser finns kvar.

Dagen möttes som vanligt i tystnad, var och en gjorde sitt och jag märkte tydligt hur han började gå i cirklar runt mig. Gjorde sig oftare ärenden dit där jag var i huset.

Sen satt han tyst en lång stund, mitt i rummet och med huvu det i händerna.

Där så g jag min chans, jag förstod att han faktiskt kapitulerat. Jag sa att jag märkte att han ville ha en förändring. Att jag såg att han hoppades på att jag skulle komma honom till mötes och göra bra.

Men jag sa också att det inte kommer hända för om han vill att det blir bra så får han agera och det med ord.

Ilsket gick han till sovrummet och la sig och jag följde efter. Jag upprepade allt det jag sagt i fredags natt, utan att skrika denna gång. Jag poängterade att jag fortfarande förväntar mig en ursäkt och då direkt kom undanflykterna och förnekande.

Det pågick ett tag och jag visade tydligt på konsekvenserna som blivit av hans handlande i fredags. Motstånd, skylla ifrån sig, självförebråelser och fräste till slut förlåt.

Godtog naturligtvis inte utan jag talade om att jag ville ha en ursäkt på precis samma sätt som han vill ha ursäkter. Från hjärtat och med en ton som visar att man menar det.

Frågade om han var beredd att tagga ner och han suckade arg och sa, visst. Bad honom se på mig, se in i mina ögon och svara på frågan igen - Är du beredd att tagga ner nu och sluta bråka? jöll kvar hans blick och lät honom inte vika undan.

Till slut gick luften ur honom.

Han taggade ner och ursäkten kom från hjärtat. Han var uppriktigt ledsen. Tog honom i famn och la mig sen intill honom, sa att han skulle börja andas igen. Sa att allt är bra nu. Sa att det är över.

Framför mina ögon skedde förvandlingen i samma srtund som luften gick ur han. Det arga odjuret bytte skepnad till en trött, ledsen liten pojke.

Nu har flera timmar gått. Jag har fått min man tillbaka. Stormen är över, "vansinnet" är borta och kvar finns den vuxna, förnuftiga och lyssnande mannen som jag älskar.

Tack, tusen tack att det gick fort den här gången och inte var så förödande.

Jag gjorde det inte. Jag gick inte in i sovrummet och omfamnade honom och sa förlåt för att jag blev arg i natt.

Jag hade inte ork och enrgi till det.

För det kostar så enormt mycket att alltid vara den som säger förlåt, den som alltid sväljer och inser att man inte kan få minsta gehör och förståelse för att jag blev sårad.

Jag hade bara ork till att fråga om det var för jobbigt för honom att be om ursäkt. Fick till svar att han inte hade nåt att be om ursäkt för eftersom han inte hade gjort något fel.

Och då märkte jag att han redan var där på den platsen där jag aldrig kan nå honom. Jag får ingen ursäkt som - Förlåt älskling, jag förstår att du blev arg och och det dumt av mig att inte tänka på det.

Och han kommer heller inte säga. Jag är jätteledsen över att det gick så här långt och vill att vi slutar bråka, blir vänner och försöker göra en bra dag.

Det händer aldrig. Bara om det är jag som uttalar orden. Bara om jag hämtar tillbaka honom med hjälp av sex.

Sex är ett språk han förstår när han är arg och känner att allt är mitt fel och han är oskyldigt offer för min ilska.

Enligt honom är det jag som inte kunde "ta" det som hände igår och förstå att det inte var någon stor grej. Enligt honom behöver han inte svara för något. Han behöver inte titta på det och i efterhand se att ett annat tänk (tänk över huvudtaget) kunnat förhindra att det här hände.

Jovisst det hade ju inte behövt hända alls om jag bara hållit käften och inte blivit sårad.

Jag rabblar mantrat inom mig - det är inte han, det är adhd - om och om igen. Mellan alla hårde ord som han ger mig, mellan alla anklaganden om att det är jag som felat, så rabblar jag orden.

Jag står inför en man som inte är den man jag äslkar. Det är en urstark, vansinnigt arg man som anser sig förorättad och som aldrig i livet kan förstå att om han bara ödmjukt kunde säga, förlåt älskling, så skulle allt förändras.

Men det händer inte. Det som däremot händer är att gamla saker plockas fram, han går tillbaka i tiden och gnuggar in i ansiktet på mig hur jävlig jag är när jag anklagar honom.

Det gör så ont, jag har så många års tystad gråt och av att vara oförstådd, inom mig. Smärtan får mig att vilja slå honom sönder och samman eftersom han inte kan ge mig det som han får och så väl behöver från mig.

Hans ilska och frustration är fokus. Han är den som behöver repsekt och inte ska behöva bli behandlad som jag behandlar honom. Han är offret och behöver absolut inte säga eller göra något för att lösa denna konflikt.

Det är bara och enbart jag som får fixa det och komma krypande.

Den här mannen är den man jag hatar. Jag hatar att älska honom. Jag hatar förvandlingen och funderar mycket på alla dem som med knuten näve skriker att de är stolta över sin adhd och att de aldrig vill ändra sig.

Är det något att vara stolt över att man skadar och sårar andra? Eller kan man vara stolt över att ens handlande får så fatala konsekvenser för dem man älskar?

Jag får inte det att gå ihop.

Jag vet att trots alla hårda ord som utväxlats idag så menar han inget av dem. Jag vet att han inom sig vet att han borde säga förlåt. Och jag vet att han inte kan. 

Jag som har valt att leva med honom måste förstå och ha överseende med det. Jag har bara att stå kvar och tyst låta honom mala sönder mig eftersom det är hans enda skydd när han känner att han håller på att falla.

Om några dagar eller en vecka så kommer jag försiktigt kunna börja tala med honom igen. Jag kommer vara tvungen att först "annonsera" att jag vill ta upp några saker ang detta bråk, så att han vet och kan förbereda sig. Jag når bäst resultat om jag redan då kan säga exakt hur många frågor jag vill ställa eller hur många saker jag behöver prata om.

Jag behöver liksom "boka" en tid med honom. 

OM jag skulle ta upp fler saker än jag sagt eller prata för länge enligt hans uppfattning om vad som är tillräckligt lång tid, så är bråket igång igen. Då har jag enligt honom inte kunnat släppa saken utan måste älta vidare.

Detta är baksidan, allt jag har svårt att leva med och det som sårar mig och söndrar i relationen.

Allt det goda finns där men är så oåtkomligt i dessa stunder. Jag har ett odjur framför mig istället för min älskade man som jag är trygg hos och som vill mig väl och som gärna vänder ut och in på sig för min skull.

Allt det goda som jag upplever med honom och som vi tillsammans skapar när han fungerar är som bortblåst.

Kvar är bara destruktivitet, ilska och anklagelser och noll möjlighet till att mötas halvvägs nånstans.

Han går ingenstans, han möter ingen. 

Efter såna här duster mår han dåligt, är full med självförebråelser. Han sonar och gottgör genom att vara extra snäll mot mig. Han säger att han är en skit och misslyckad.

Då behöver jag peppa honom, stötta och älska. 

Min egen sorg och mina behov att prata och få förståelse måste jag ta någon annanstans. Att jag talar om hur ont jag har eller hur svårt det är, lägger ännu mer börda på hans axlar och han mår bara sämre.

Min man är en bra man. Arbetsam, proffs på sitt arbete. Duktig och omtyckt. Förtroendeingivande och en glad prick som alla gillar. Han är kunnig och han hjälper, utan att blinka, människor med vad de än kan behöva hjälp med.

Han är en bra man. 

Nu är han ute, jag sitter kvar i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till med. Jag är så ledsen och uppgiven och vet att jag bara har att göra det jag måste.

Säga förlåt och hämta tillbaka honom från platsen som gör honom till den här. Sen får jag bara glömma och lägga till handlingarna det som inatt utlöste detta. Bara en i raden av smärtsamma konsekvenser av hans handlande.

Jag vaknar av att fåglarnas sång är ovanligt hög. Jag märker att jag inte ligger i min säng. Jag ligger i soffan i vardagsrummet, ihopkrupen eftersom den är så kort att jag inte kan sträcka ut mig. Så kommer jag ihåg varför jag ligger här och inte i sängen. Jag minns plötsligt varför jag ligger i vardagsrummet, nära den öppna balkongdörren där fågelkvittret letar sig in till mig ifrån.

Minnet från natten får mig att sucka och känna vanmakt. Jag börjar i tankarna gå igenom det som hände. Jag sorterar och filtrerar alla handlingar och ord. Tänker igenom vilka jag ska lägga krut på att plocka upp idag, funderar på om något ens är lönt att plocka upp eller om jag bara ska gå in i sovrummet. Kvittra lika glatt som fåglarna. Pussa på honom och säga att vi behöver ta tag i semesterplanerna på riktigt idag.

Inom mig protesterar hela mitt väsen högljutt. Det larmar och skriker nej, inte en gång till, nej, jag orkar inte mer, nej nu får det fanimej vara nog. 

Nej Nej Nej...

Jag ligger där i soffan, velig och matt i kroppen. Jag vill bara slippa ta tag i denna dag som jag vet att om jag tar upp gårdagen, kommer sluta i ett sjuhelvetes gräl.

Jag kommer vara arg och ifrågasättande för döva och oförstående öron. Jag kommer tala till ett bortvänt ansikte. Jag kommer slå huvudet blodigt i en vägg av att allt vänds till att det är jag som har problemet , inte han.

Naturligtvis inte bokstavligt utan bildligt.

Jag kommer att se på när min ilska och uppgivenhet får honom att öppna en flaska som tar honom, som han uttrycker det, ner till källaren.

Och anledningen till det är han tycker väldigt synd om sig själv.

Alla mina försök till diskussion och att få gehör för att han faktiskt sårade mig igår och att det han gjorde inte var ok, kommer snabbt tillintetgöras.

Så jag gör bäst i att svälja gråten och välja att ta några djupa andetag och låta detta passera. Detta också liksom så många andra gånger när han brustit i omdöme, varit helt oförmögen att se konsekvenserna av sitt handlande och bara följt sina impulser utan förmåga att stanna upp och fråga sig själv om det han gör är vidare smart.

Jag älskar min man. Jag blev helt golvad av alla hans ansträngningar att uppvakta mig. Aldrig tidigare har jag mött någon som varit så mån om mig och som kunde vända ut och in på sig för att jag skulle må bra.

Och det gör han fortfarande, varje dag.

Varje dag visar han mig hur mycket han älskar mig. Både genom ord och handling. Inte för en sekund behöver jag betvivla det.

Han är världens gladaste och tar andan ur mig när hans slår upp ögonen på morgonen och ler och ser så lycklig ut som om han längtat evigeheter efter att få se mig. Jag är tok-kär i min man. Djupt förälskad och jag älskar honom vansinnigt.

Tankarna på honom, när han är på jobbet och förväntan inför hans hemkost stiger, får mig att bli pirrig. Jag längtar och har aldrig känt mig så trygg med någon annan som jag gör med honom.

Jag vet att han "fixar biffen" om det skiter sig. Han tar hand om mig.

Vi är båda väldigt lyckliga med varandra och förundrade över att vi mitt i livet fann varandra och fick en chans att uppleva passion och kärlek av det här slaget.

Jag vill åldras tillsammans med honom och att det är vi,  tills en av oss måste gå. 

Men idag när jag vaknar i soffan så orkar jag inte leva med honom. Idag vill jag packa en väska och gå ut genom dörren. Idag vill jag inte höra sovrumsdörren öppnas och se honom komma ut.

Idag vill jag bara ge upp.

Idag står valet mellan att svälja allt från natten och skaka av mig all ilska eller packa väskan och gå.

Jag kommer välja att inte gå. Inte idag heller.

Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar min man och samtidigt har jag heller inte hatat någon så mycket.

Jag har aldrig blivit så sårad eller varit så ledsen som jag kan bli av honom. 

Han är en trasig individ som sen barnsben ensam har tvingats att hantera svårigheter för att överleva. Han har så många betingade destruktiva reflexer i ryggmärgen. I hela sitt liv så har han kämpat själv och inte varit förstådd eller sedd. 

Vårt liv är en balansgång och fungerar därför att jag lyssnar, lär honom sätta ord på det han har inom sig. Jag "tvingar" honom att prata om känslor och att tänka och känna efter. Jag visar på handling och konsekvens och drar i tyglarna är imulsgaloppen sätter in. Jag är min mans privata terapeut. Och oftast så fungerar det bra. Vardagen flyter utan större kollissioner.

Men så händer saker, som igår. Då allt ställs på sin spets och då jag fullkomligen ledsnar på allt och blir arg.

För det är så att allt fungerar om jag behåller lugnet och talar precis lagom mycket. Blir jag däremot arg och känner att droppen fått bägaren att ännu en gång rinna över, så stängs alla vägar in till honom.

Då är allt svart eller vitt och fyrkantigt. Min man har inte förmågan att titta på något ur någon annans perspektiv. Han kan inte "kliva" ur en situation och se vad det är som pågår. Han kan inte se vad tex en diskussion handlar om. Utan för honom är allt bara anklagelser mot honom. Han har inte förmågan att se och förstå att problemlösning är något som två individer behöver diskutera tillsammans. Han känner sig alltid anklagad och då kommer taggarna utåt. 

Och det är väldigt svårt att leva med en person som är på det viset. I en relation behöver bägge parters känslor och uppfattningar få gehör och komma till tals. Bägge behöver bli lyssnade till och bägge behöver bli förstådda.

Jag vet att det är hans NPsvårigheter som är orsaken till detta. För naturligtvis kan vi lösa problem som rör hem och hushåll och tillsammans bestämma vad som ska lagas till middag. Och naturligtvis förstår han mig när jag har det besvärligt pga min skjukdom. 

Men det är alltså den biten att när vi har en konflikt pga att hans adhd försätter honom i situationer där jag blir sårad, som allt blir blankt och argt i hans huvud.

Det tar på krafterna att aldrig bli förstådd av den man älskar. Det tar på krafterna att alltid vara den som lägger ner vapnen och kapitulerar. Den som alltid gör bra och alltid säger förlåt och alltid hämtar tillbaka honom från källaren. För han kan ju inte, han har inte förmågan eller har inte lärt sig att själv känna att konflikten inte leder någonstans och att man bör sätta sig ner och tala om vad som hände.

Som partner till en person med adhd så får man vara beredd att ibland gå på tå. Man måste planera när man ska ta upp och säga saker så att det sker när han är mottaglig. Man måste lära sig att inte ta något personligt utan som ett mantra upprepa - det är inte han, det är adhd - för sig själv när man känner att han gått alldeles för långt.

Man måste hela tiden vara steget före och samtidigt steget efter och reda upp i oredan som blir. Man måste lära sig att inte skämmas när han gör bort sig. Man behöver inse att man ofta måste agera någon sorts förälder som på ett mycket pedagogiskt och sakligt sätt förklarar varför vissa saker inte funkar och att de rent av gör mer skada än nytta.

Och man man vill skrika, väx upp för fan och bete dig inte som ett barn. Väx upp och ta din del av anvsaret i vår relation. Väx upp och inse att man inte kan surfa på adhd-vågen och lämna förödelse efter sig.

Man vill skrika väx upp och var min man och inte mitt barn som jag behöver uppfostra och tillrättavisa.

Men det är som tur var sällan som man vill säga allt det här hemska. Oftast så tar jag honom i min famn och säger att jag älskar honom . Säger att jag vet att han kämpar på och inte menar allt han gör. Säger att tillsammans så fixar vi allt och att han är den finaste person jag känner.

Jag pussar och ger honom trygghet samtidigt som jag blinkar bort mina egna tårar och sväljer klumpen av gråt i min hals.

Och idag när jag klivit upp ur soffan så kommer jag göra allt det där...