Jag gjorde det inte. Jag gick inte in i sovrummet och omfamnade honom och sa förlåt för att jag blev arg i natt.

Jag hade inte ork och enrgi till det.

För det kostar så enormt mycket att alltid vara den som säger förlåt, den som alltid sväljer och inser att man inte kan få minsta gehör och förståelse för att jag blev sårad.

Jag hade bara ork till att fråga om det var för jobbigt för honom att be om ursäkt. Fick till svar att han inte hade nåt att be om ursäkt för eftersom han inte hade gjort något fel.

Och då märkte jag att han redan var där på den platsen där jag aldrig kan nå honom. Jag får ingen ursäkt som - Förlåt älskling, jag förstår att du blev arg och och det dumt av mig att inte tänka på det.

Och han kommer heller inte säga. Jag är jätteledsen över att det gick så här långt och vill att vi slutar bråka, blir vänner och försöker göra en bra dag.

Det händer aldrig. Bara om det är jag som uttalar orden. Bara om jag hämtar tillbaka honom med hjälp av sex.

Sex är ett språk han förstår när han är arg och känner att allt är mitt fel och han är oskyldigt offer för min ilska.

Enligt honom är det jag som inte kunde "ta" det som hände igår och förstå att det inte var någon stor grej. Enligt honom behöver han inte svara för något. Han behöver inte titta på det och i efterhand se att ett annat tänk (tänk över huvudtaget) kunnat förhindra att det här hände.

Jovisst det hade ju inte behövt hända alls om jag bara hållit käften och inte blivit sårad.

Jag rabblar mantrat inom mig - det är inte han, det är adhd - om och om igen. Mellan alla hårde ord som han ger mig, mellan alla anklaganden om att det är jag som felat, så rabblar jag orden.

Jag står inför en man som inte är den man jag äslkar. Det är en urstark, vansinnigt arg man som anser sig förorättad och som aldrig i livet kan förstå att om han bara ödmjukt kunde säga, förlåt älskling, så skulle allt förändras.

Men det händer inte. Det som däremot händer är att gamla saker plockas fram, han går tillbaka i tiden och gnuggar in i ansiktet på mig hur jävlig jag är när jag anklagar honom.

Det gör så ont, jag har så många års tystad gråt och av att vara oförstådd, inom mig. Smärtan får mig att vilja slå honom sönder och samman eftersom han inte kan ge mig det som han får och så väl behöver från mig.

Hans ilska och frustration är fokus. Han är den som behöver repsekt och inte ska behöva bli behandlad som jag behandlar honom. Han är offret och behöver absolut inte säga eller göra något för att lösa denna konflikt.

Det är bara och enbart jag som får fixa det och komma krypande.

Den här mannen är den man jag hatar. Jag hatar att älska honom. Jag hatar förvandlingen och funderar mycket på alla dem som med knuten näve skriker att de är stolta över sin adhd och att de aldrig vill ändra sig.

Är det något att vara stolt över att man skadar och sårar andra? Eller kan man vara stolt över att ens handlande får så fatala konsekvenser för dem man älskar?

Jag får inte det att gå ihop.

Jag vet att trots alla hårda ord som utväxlats idag så menar han inget av dem. Jag vet att han inom sig vet att han borde säga förlåt. Och jag vet att han inte kan. 

Jag som har valt att leva med honom måste förstå och ha överseende med det. Jag har bara att stå kvar och tyst låta honom mala sönder mig eftersom det är hans enda skydd när han känner att han håller på att falla.

Om några dagar eller en vecka så kommer jag försiktigt kunna börja tala med honom igen. Jag kommer vara tvungen att först "annonsera" att jag vill ta upp några saker ang detta bråk, så att han vet och kan förbereda sig. Jag når bäst resultat om jag redan då kan säga exakt hur många frågor jag vill ställa eller hur många saker jag behöver prata om.

Jag behöver liksom "boka" en tid med honom. 

OM jag skulle ta upp fler saker än jag sagt eller prata för länge enligt hans uppfattning om vad som är tillräckligt lång tid, så är bråket igång igen. Då har jag enligt honom inte kunnat släppa saken utan måste älta vidare.

Detta är baksidan, allt jag har svårt att leva med och det som sårar mig och söndrar i relationen.

Allt det goda finns där men är så oåtkomligt i dessa stunder. Jag har ett odjur framför mig istället för min älskade man som jag är trygg hos och som vill mig väl och som gärna vänder ut och in på sig för min skull.

Allt det goda som jag upplever med honom och som vi tillsammans skapar när han fungerar är som bortblåst.

Kvar är bara destruktivitet, ilska och anklagelser och noll möjlighet till att mötas halvvägs nånstans.

Han går ingenstans, han möter ingen. 

Efter såna här duster mår han dåligt, är full med självförebråelser. Han sonar och gottgör genom att vara extra snäll mot mig. Han säger att han är en skit och misslyckad.

Då behöver jag peppa honom, stötta och älska. 

Min egen sorg och mina behov att prata och få förståelse måste jag ta någon annanstans. Att jag talar om hur ont jag har eller hur svårt det är, lägger ännu mer börda på hans axlar och han mår bara sämre.

Min man är en bra man. Arbetsam, proffs på sitt arbete. Duktig och omtyckt. Förtroendeingivande och en glad prick som alla gillar. Han är kunnig och han hjälper, utan att blinka, människor med vad de än kan behöva hjälp med.

Han är en bra man. 

Nu är han ute, jag sitter kvar i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till med. Jag är så ledsen och uppgiven och vet att jag bara har att göra det jag måste.

Säga förlåt och hämta tillbaka honom från platsen som gör honom till den här. Sen får jag bara glömma och lägga till handlingarna det som inatt utlöste detta. Bara en i raden av smärtsamma konsekvenser av hans handlande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är över för den här gången. Allt är bra. Ingen ilska och inga anklagelser finns kvar. Dagen möttes som vanligt i tystnad, var och en gjorde sitt och jag märkte tydligt hur han började gå i cirklar runt mig. Gjorde sig oftare ärenden dit där jag...

Jag vaknar av att fåglarnas sång är ovanligt hög. Jag märker att jag inte ligger i min säng. Jag ligger i soffan i vardagsrummet, ihopkrupen eftersom den är så kort att jag inte kan sträcka ut mig. Så kommer jag ihåg varför jag ligger här och inte i ...